Ibland inträffar saker i livet som gör att allting känns så sorgligt och meningslöst att det känns omöjligt att slå sej till ro och sätta sej och t ex måla...plus att den här vintern känns längre och segare än nånsin tidigare och min längtan efter våren och sommaren har nog aldrig varit större...
Skönt då att det trots allt finns - eller fanns - så underbara röster som Östen Warnerbrings, som kan skänka tröst och hopp... Den här låten har jag lyssnat på om och om igen idag (alltså inte på repeat, eftersom den funktionen inte finns på en gammal hederlig vinylspelare).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar