Det finns fyra standardsituationer man ofta hamnar i när man berättar att man är
färgblind. I nio fall av tio kommer minst en av följande
reaktioner.
1) Va? Är du färgblind? Kan du bara se grått då?
2) Okej, du är färgblind! Vad är det för färg på den här jackan? (Jackan kan bytas ut mot gardinen, frukten, mössan, stolen etc.)
3) Åh, stackars dej! Då har du aldrig sett alla nyanser när ett äppelträd blommar! (Äppelträdet kan bytas ut mot höstens alla färger, en sommaräng, regnbågens nyanser eller nåt liknande.)
4) Jaha, min pappa/farfar/kusin etc. är också färgblind, men det är inga problem med det, säjer han.
På grund av dessa reaktioner så drar man sej som färgblind för att berätta för fel personer. Speciellt om man själv inte förstår på vilket sätt man ser världen annorlunda, bara att folk skrattar när man då och då gör fel. Själv har jag inte pratat så mycket om min färgblindhet under långa perioder, men numera är jag fascinerad av mitt handikapp och försöker upplysa både färgblinda och normalseende om vad det innebär att vara färgblind.
Så här kommer svaren på dom fyra frågorna:
1) - Nej, det funkar inte så. Men jag
kan inte alls se lika många färger som du, kanske en tiondel av vad du ser.
2) - Snälla....det är som att be en blind läsa högt ur en bok. Eller som att fråga en döv om hen kan höra vad du säjer.
3) - Rätt konstaterat! Bravo! (För hade jag kunnat se alla dessa nyanser hade jag naturligtvis inte varit färgblind.)
4) - Din pappa/farfar/kusin kan gå hela livet utan att fatta vilket problem det är för honom, för vad ska han jämföra med? Han har vant sej vid att se världen på ett visst sätt, men i vissa situationer är det naturligtvis ett problem.
Det finns dock som tur är också förstående personer, personer som är seriöst intresserade och ställer relevanta frågor. Med hjälp av några såna mycket fina människor har jag själv efter nästan femtio år förstått att
1) jag har aldrig sett och kommer aldrig att kunna se rött eller grönt (på samma sätt som en normalseende gör). Jag kan skilja dom ifrån varann ibland, och har därför trott att ”det där med färgblindhet är nog inte så farligt”, men grönt och rött är för mej väldigt lika varann. Och eftersom jag inte ser rött eller grönt kan jag inte heller se alla färger som är blandade med dessa två färger, åtminstone inte på ett korrekt sätt. Det gäller t.ex. lila, orange och rosa. Samt färger med exotiska namn som jag vet finns, men aldrig förstått mej på, t.ex. turkos, cerise och vinröd.
2) det finns färger som jag kan se på ett helt normalt sätt! Det gäller fem färger: gult, blått, brunt, vitt och svart. Jag trodde också att det gäller grått, men jag köpte nyligen en tub med Payne's Gray, den är för mej blå...eller grön...eller rosa.
När jag till fullo förstod punkt två ovan började jag utesluta alla andra färger i mitt måleri. Det var i augusti förra året. Sen dess kan jag inte sluta måla...
Jag blandar numera mängder av nyanser av gult, blått och brunt. På detta vis får jag faktiskt fram fler nyanser än tidigare, eftersom jag förut var så osäker på färgblandning att jag använde färgerna mest bara som dom var. Den första målningen som blev klar efter dessa stora ändringar i mitt måleri var den här: http://stefansgalleri.blogspot.se/2014/01/utan-titel_1816.html.
Jag avslutar med två länkar, som säjer mer än tusen ord om hur en färgblind person ser världen:
PS. Om man söker på ordet färgblind får man numera en massa träffar som handlar om mänskliga hudtoner, t.ex. "Politiken måste vara färgblind". Detta otyg att ändra innebörden av själva ordet färgblind kommer jag att skriva om senare. Nån gång när andan faller på! DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar